Konversation i hushållet (apropå nya planer)

- Jag vet inte riktigt hur det här gick till. Nu sitter jag här med en startplats till Axa, trots att jag med bestämdhet vet att jag sa att det var det värsta jag någonsin har gjort.
- Va, det har du väl inte sagt?
- Eh, jo? När jag kom i mål. Jag skulle ju inte springa i år igen.
- Jaså? I så fall hade det redan gått över när du kom tillbaka till lägenheten i Åre.
- Va?
- Du pratade bara om hur fantastiskt det var.
- Gjorde jag?
- Ja.
- Hmm. Där ser man.

Post marathon

Efter fem dagars vila så gav jag mig ut på en mil i fredags (och efter det har det blivit ytterligare två pass). Det var lite stelt, men annars ingen större skillnad mot vanligt. Och det kan jag tycka är en av de stora skillnaderna mot för ett par år sedan; nu kan jag springa ett marathon i anständig fart utan att vara död efteråt. När jag sprang min första halvmara (2007?) så kunde jag knappt röra mig på en vecka. För att inte tala om den smärtsamma promenaden från målområdet till tunnelbanan.

Nåväl. Jag har två löften till mig själv inför sommaren:
- få ordning på ryggen (hej rehabövningar!)
- inte slarva med långpassen (hejdå tånaglarna!)

Race report: Stockholm marathon

Inför detta år är ett av mina mål att springa ett maraton under 3,45, av den enkla anledningen att jag vill kvala in till Boston (då behöver jag sannolikt ytterligare någon minut) eller Chicago (där gränsen märkligt nog går vid 3,44:59 oavsett kön eller åldersklass). Då jag ska springa flera maror under året så hade jag satt upp målen inför Stockholm så här:

Under förra årets tid = ok!

Under 3,50 = bra och nöjd!
Under 3,45 = yeah! Riktigt nöjd!
Under 3,40 = [insert galen krigsdans]

Jag åkte ner till Stockholm under fredag eftermiddag, allergisk och med en halvskum känsla i kroppen. Begynnande förkylning eller bara allergierna? Ibland kan det vara svårt att skilja slembollarna i halsen från varandra. På flyget träffade jag några andra från klubben och småpratade om mål inför loppet. Väl på plats i huvudstaden checkade jag in på hotellet och vandrade bort till Östermalms IP.

Kanske är det svårt att förstå för folk som inte springer vilken gemenskap det är inför lopp. Man hämtar sin nummerlapp och småpratar med folk som man aldrig har träffat förut. På maror är det ju dessutom expo, pastaparty och allmänt häng. Förväntningarna ligger i luften, liksom lopphypokondrin och nojorna. Hur ska det bli i år? Mellan pastatugggorna kollar folk väderappar och funderar ytterligare några varv på lämpligt upplägg och tempo. Efter ett tag vandrade jag tillbaka in mot city. Käkade lite mat, kollade i några affärer och återvände till hotellet. Fortfarande med samma diffusa känsla i kroppen.

Efter en natts usel sömn (ja, jag sover alltid riktigt uselt innan lopp) så var det dags för en rejäl frukost – och den oändliga väntan som en hel förmiddag, innan ett lopp, kan vara. Jag tvingade i mig själv så mycket yogurt, müsli, juice och mackor som det gick. Av erfarenhet så vet jag ju att jag måste få i mig så mycket krubb som möjligt. Dessvärre så gör vetskapen om detta inte det hela enklare. In i det sista velade jag även med kläderna. Hur varmt skulle det bli? Skulle det regna eller inte? Till slut föll valet på korta klubbtights, kompressionsstrumpor, klubbtröja, tunn jacka och buff (i efterhand inser jag att det hade varit mycket bättre att slopa jackan och ta ett midjebälte för mobil och gel – för varmt blev det!).

Väl på plats lämnade jag in mina grejer och knatade bort till startfållan för ytterligare väntan. Det var ömsom sol, ömsom regn – och redan nu började jag ångra klädvalet.

Klockan 12 gick startskottet – och någon minut senare kom vi i startgrupp E iväg. Till skillnad från förra året, då jag startade långt fram i gruppen som börjar 12.10, så var det trångt och bökigt. De första fem kilometrarna ägnades åt sick-sackande. Redan från start kände jag också att det här kommer att bli ett pannbenslopp, inte ett steg var gratis. Kroppen kändes seg, seg, seg. I början kände jag även av benhinnan på höger ben (vilket jag typ aldrig har gjort förut), men då upprepade jag mantrat från Alfons Åberg:

-       Stick du stycka spöke, för du finns ju inte!

Framåt Söder Mälarstrand började trängseln lätta och ett visst flyt infinna sig. Smärtan i benhinnorna försvann också. Jag låg ganska stabilt på ett tempo kring 5,07 – 5.12, i kilometer efter kilometer. Efter ett tag började även farthållarna att sprida ut sig i lämpliga tempon (i början springer alla av någon anledning för snabbt) och jag lade mig bakom 3,45-grupperna från Västerbron och en bra bit framåt.

Kilometer efter kilometer avverkades på ren vilja. Å ena sidan hade jag inga större problem med att hålla tempot, å andra sidan så var kroppen obegripligt seg. Vid Odengatan och passeringen vid Stadion kände jag någon form av löparglädje (kanske mycket för att det är mina gamla hoods?) och försökte påminna mig själv om att visualisera denna del av loppet längre fram; när man kommer hit på andra varvet så är det nästan klart! Kämpa!

Sedan vek vi av mot Gärdet – där det utbröt spontana samtal om eländet 2012. Det var ju där som de flesta av oss fick seriösa problem, i regnet och den piskande kulingen från norr. Idag var det onekligen trevligare – i jämförelse – men jag kommer aldrig att gilla Gärdet eller Djurgården. Enligt mig är den här delen av loppet betydligt värre än både Västerbron och Norr mälarstrand. Vackert? Visst. Men eländet tar ju aldrig slut. Kilometrarna mellan 22 och 27 kilometer är som sirap.

Vid halvmaramarkeringen gav sig dagens stora problem till känna, min korsrygg. Ändå sedan förra sommaren har jag haft problem med ryggen. Det har dock gått att hålla i schack med diverse naprapatbesök och har inte påverkat min löpning nämnvärt (oftast har det inte känts alls när jag springer). Men nu kände jag: aj, det här var inte bra! Alls. Jag kunde dock fortsätta att hålla hyfsat jämnt tempo, genom Djurgården, Strandvägen och förbi Gamla stan. Vid Söder Mälarstrand började det göra ännu mera ont. Stelheten började sprida sig ut från en distinkt punkt, ner mot den ena höften.  I backen upp mot Västerbron gick jag. Sedan gick jag ytterligare en liten bit av bron innan jag tvingade mig själv att börja springa igen. I nedförslöpningen mot Rålis kändes det lite bättre, bara för att sedan bli katastrofalt illa på Norr mälarstrand. För ett ögonblick tänkte jag lägga mig ner i gräset och försöka sträcka ut ryggjäveln. Men då blev jag orolig för att inte komma igång igen – eller för att någon sjukvårdare skulle få syn på mig och helt enkelt plocka av mig från banan. Så: jag sänkte tempot (till typ 5.45 -6.00), gick några hundra meter här och där och stretade vidare. Bitvis kändes det som en kniv i den onda punkten, bitvis var det bara en lamslående stelhet. Jag försökte att fokusera: ett steg i taget. Sju kilometer kan i princip vem som helst springa. Ett steg i taget. Det mest frustrerande var att jag hade krafter kvar, det var inte det som felade! Men hur jag än försökte så kunde jag inte öka, utan att det kändes som om någonting väsentligt skulle gå sönder. Så jag stretade på. Drack vid kontrollerna. Gick några hundra meter. Stretade lite till. Hatade backen vid Torsgatan intensivt. Försökte fokusera på den kommande utförslöpan längs Odengatan – och inte fullständigt bryta ihop efter 40 kilometer. Jag hade så förbannat j***a ont. Från 35 kilometer och framåt visste jag att målet om 3,45 var kört – men att jag sannolikt skulle fixa 3,50 om jag bara joggade på. Det fanns till och med lite marginal för detta. Jag testade vid något tillfälle att öka tempot, bara för att snabbt inse att det var helt vansinnigt. Tillbaka till lufsandet. Ett steg i taget.

De två sista kilometrarna in mot mål kändes som en evighet. Det gjorde de i och för sig förra året också, men då var det magproblem och bristande krafter. Nu hade jag krafter så det räckte, men galet ont i ryggen. På slutet fick jag se mig omsprungen av ett antal damer, någonting som också bekräftas i resultatlistan, men jag kunde inte göra någonting annat än att just jogga. När jag svängde in på Stadion kollade jag på klockan och tänkte att jaja, 3,48 någonting borde gå att fixa – och försökte öka tempot en aning. Till slut kom jag i mål på 3,48:51.

Å ena sidan är jag nöjd. Jag sprang kontrollerat och gjorde det bästa av situationen när problemen hopade sig. Till skillnad från förra året så bröt jag inte ihop mentalt utan fixade att  byta strategi och hålla mig till den. Å andra sidan så är jag en smula besviken över att ha missat 3,45-målet. Det var helt klart realistiskt, fram till att smärtan tog över. Men det är ju det som är grejen med maraton: det är långt och det händer grejer i kroppen. Nu ska jag försöka fixa min rygg och springa klokt.