Race report: DM terräng

I måndags roade jag mig med att springa DM i terräng, 8 kilometer. Denna tävling råkar även vara min egen klubbs arrangemang, vilket är extra kul.

Då jag inte hade anmält mig i förväg så var jag tvungen att bege mig till tävlingsområdet i god tid innan loppet. Jag fyllde i en lapp, småpratade med mina kollegor (som dagen till ära fixade med arrangemanget), hälsade på folk och drev omkring lite planlöst. Det var sjukt varmt och kvavt ute och jag hade ingen riktig känsla för form eller kroppslig status. Jag hade inte någon ordentlig plan för loppet heller. Banan hade jag provsprungit två gånger under helgen, så jag hade koll på backarna och underlaget, men i övrigt så hade jag inte en susning om lämpligt tempo eller upplägg. Då det är en liten tävling, som mest attraherar klubbanslutna löpare, så var det svårt att veta om jag skulle kunna ta rygg på någon (förslagsvis stabil person) eller om det skulle bli ett lopp på egen hand. Tiden kröp fram och i mitt stilla sinne tänkte jag: jaja, skamgränsen går väl vid 40 minuter. Och hur svårt kan det vara att springa 8 kilometer i snäll terräng? Det löser sig.

Till slut gick startskottet och vi drog iväg, upp för den första långa sega uppförsbacken (som i princip varar i 1,5 kilometer). Elitfolket försvann i ett dammoln och vi övriga stetade på. Då loppet bara är åtta kilometer så tänkte jag att det inte var någon större idé att fjösspringa. Det var helt enkelt bara att kötta på och hoppas att det skulle hålla hela vägen in i mål.

Först var det som sagt en ganska lång uppförsbacke, längs en grusväg, sedan en brant nedförslöpa, lite flackare stiglöpning och några nya uppförsbackar i ett fint elljusspår. På denna punkt i banan befinner man sig på baksidan av toppen på den lilla skidbacken, efter det är det i princip utförslöpning i 1,5 kilometer (blandat eljusspår och grusväg). Sedan rundar man målet och springer ett varv till. Banan är med andra ord väldigt lätt om man betänker terränginslagen. Däremot så är den backig.

Under det första varvet sprang jag tillsammans med ett par personer. Vi höll jämnt tempo - och jag var tämligen säker på att vi skulle fortsätta att dra ihop under hela loppet. Men vid varvningen, när vi påbörjade den långa uppförsbacken igen, så hängde jag av dem. Eller snarast: jag fortsatte mata på i samma tempo som tidigare men de släppte mig, vilket kändes en aning snopet. På något sätt så är det enklare att lida tillsammans. Nu fick jag plocka fram pannbenet och påminna mig själv om att plågan var begränsad. Skit samma att mjölksyran började bränna i låren, nu var det bara några kilometer kvar! Inte sacka ihop! Bara att mata på! Jag sprang ensam i ett par kilometer. Det fanns några stycken en bit framför mig, men inte så nära att jag kunde ta rygg på dem. Först när utförslöpningen kom, och jag öste på med de få krafter som fanns kvar, så kom jag i fatt en person och blev ikappsprungen av en man från klubben. Båda dessa slog mig dessvärre på upploppet, när jag mest kände att jag ville lägga mig ner i ett dike och spy (ja, jag har ju den egenheten att jag lätt mår illa...). Det andra varvet gick ganska mycket snabbare än det första och på slutet var det sjuk jobbigt. Men just den aspekten kan verkligen förvåna mig: att jag tycker att det är kul att tänja på mina gränser. Att jag verkligen gillar att springa tills mjöksyran bränner och det flimrar framför ögonen. Endorfinerna!

Jag kom i mål på 37,53 och blev sexa i tävlingsklassen, vilket jag är mycket nöjd med. Jag vann även min åldersklass och två lagmedaljer - men det handlar nog mer om bristande konkurrens bland veterandamerna i distriktet...

Efteråt var det väldigt socialt, med både gamla vänner, klubbkamrater, kollegor och nya trevliga bekantskaper. Det var prisutdelning och löparprat.

Och ja, det kommer nog att bli fler lokala tävlingar under sommaren.

Återhämtning (aj...)

I söndags morse drog  jag iväg på ett långpass i skogen. Under två mil mötte jag inte en människa. Det var bara jag, stigarna, djuren och det stillsamma prasslandet från träden. Lera, stenar och rötter. Backar och myrmark. Först när jag vände hemåt mötte jag två löpare i det angränsande elljusspåret. Med andra ord; jag hade en alldeles fantastisk morgon.

Igår kunde jag dock konstatera att det var länge sedan jag sprang ett ordentligt terrängpass. Mina höfter kändes som illa smorda gångjärn. Alternativt som om de tillhörde en tant på 87 år. Idag hade träningsvärken letat sig ner på baksidan av låren.

När Maken frågade om jag skulle ut i kväll så var jag lite svävande på målet:
- Öhh, just nu så känns det som att jag knappt kan springa tio meter. Vi får se.
Han svarade det enda rimliga:
- Klart att du ska ut. Det känns bättre bara du kommer igång.

Det är tveksamt om jag kan beskriva dagens pass som skönt eller trevligt, men efter några kilometer vaknade kroppen till liv i alla fall. Och kanske känns det bättre i morgon. Kanske.

Race report: Vännäs halvmarathon

Så var det dags för årets loppremiär, i form av Vännäs halvmarathon. Detta är ett lopp som jag har tänkt att springa de senaste åren, men som inte har blivit av på grund av dåligt timade förkylningar. Men i år så skulle det bli av!

Som alltid när det är lopp i luften så vaknar jag okristligt tidigt och kan inte somna om. Så även idag. 04.00 var jag klarvaken. 06.00 steg jag och sonen upp. Det är lite lustigt, eller "lustigt", för ett lokalt halvmarathon är ju inte mycket att stressa upp sig över. Man dyker upp. Man springer. Känns det bra så springer man på. Känns det mindre bra så springer man lugnare och pallrar sig förhoppningsvis i mål. Sedan käkar man en banan, snackar med lite folk och beger sig hemåt. Lik förbannat var jag klarvaken 04.00.

Just denna dag kändes ingenting optimalt. Jag var trött och kände mig konstig i magen. Det var kallt och konstigt väder (typ kallt, sol och snö om vart annat). Jag försökte äta en ordentlig frukost (vilket jag tycker är ganska jobbigt - jag gillar frukost, men inga överdrivna mängder). Först blev det äggmackor och en kanna med kaffe. Någon timme senare pressade jag ner en rejäl tallrik med yogurt och müsli. Och två glas resorb. Sedan velade jag lite grann med kläderna. Hur kallt eller varmt skulle det egentligen bli? I sista sekunden skippade jag de kalla kompressionstightsen och drog på mig mina gamla vanliga Craft-kläder.

Då jag inte hade anmält mig innan så var jag tvungen att vara i Vännäs i god tid. Jag anmälde mig, kollade runt lite grann, hälsade på  folk och gick till det lokala fiket och intog någon slags lätt lunch. (Om nu någon tycker att allt detta ätande verkar övedrivet så kan jag meddela att det är det inte. Jag har lärt mig att jag behöver ha rejält med krubb för att inte krokna under ett lopp.) Fortfarande kände jag mig mest bara ur fas och dålig i magen. Men då jag även lider av lopphypokondri så tänkte jag att...ja, ja, vi får väl se hur det känns efter några kilometer. För exakt så här brukar jag känna innan lopp, oavsett hur det går sedan. Flipp eller flopp. Strax innan start träffade jag kollegan T., som jag pratar löpning med ungefär fem dagar i veckan. Han tänkte ta loppet som ett vanligt träningspass och gå ut lugnt. På frågan vad jag hade för mål för dagen så svarade jag sanningsenligt; det kan bli allt mellan 1,45 och två timmar. Eller att jag spyr i ett dike halvvägs och att du får dra mig i mål. Vi bestämde oss för att hålla vårt eget tempo och att ses efter loppet, om jag nu inte skulle råka stå och vänta vid något dike.

Så gick starten. Då loppet inte har någon bankarta (eller det finns väl...men inte på hemsidan) så hade jag ingen aning om var vi skulle springa. Folk hade berättat att det går längs en mindre landsväg, rakt fram och är hyfsat platt. Den första kilometern var det ganska mycket folk, men sedan började vi sprida ut oss. En fördel med sådana här små lopp är ju att de flesta är rutinerade löpare, varför folk håller förbryllande jämnt tempo när de väl har kommit igång. Jag matade på i 4.50 - 5.0-tempo från den andra kilometern. Efter de första inledande kilometrarna (då jag hatar att springa, oavsett om det är träning eller tävling) så kändes det just som att det var det jag gjorde; matade på. Sida vid sida med samma personer. Kilometer efter kilometer.

Banan var oväntat kuperad. Långa sega uppförsbackar, långa nedförslut. Sedan kom haglet och den blöta snön. Jag matade på och kände mig förhållandevis stark. Magen höll sig i schack. Jag drack vid vätskekontrollerna. Vid 16-17 kilometer kom jag i kapp ett par tjejer, som hade legat strax framför mig under hela loppet, och i de avslutande uppförsbackarna kände jag (till min stora förvåning) att jag hade krafter kvar att dra ifrån. Det var inte fråga om någon överväxel eller superspurt, utan mer att jag hade kraft att hålla ihop och öka lite grann istället för att sakta av. Men då loppet dittills inte hade varit någon större njutning så kändes det inte som att det spelade någon större roll om det blev snäppet mer plågsamt på slutet. Med två kilometer kvar insåg jag att jag hade en helt okej tid på gång. Så: fram med pannbenet och bita ihop! För nu började kilometrarna kännas i benen. Och på sätt och vis så var det nog optimala förutsättningar för mig. Om det är varmt så har jag mycket svårare att bita ihop. Kyla och snö bekommer mig mindre, även om man självklart är stelare och segare. Den sista kilometern in mot mål hade jag bara målet i fokus; att inte sacka ihop utan just mata på. Och det gjorde jag. Det blev ett nytt pb på halvmarathon (drygt 1,43) och en hyfsad placering - vilket onekligen känns som en bra start på säsongen.

Summa summarum: Vännäs halvmarathon var ett trevligt och bra arrangerat lopp. Banan var helt okej, även om jag hade fått för mig att den skulle vara plattare. Mitt resultat blev klart över förväntan - särskilt med tanke på att jag aldrig hade någon överdrivet bra känsla i kroppen. Å andra sidan så kändes det inte särskilt dåligt heller när jag väl kom igång. Ärligt talat så kändes det mest som ett hyfsat hårt träningspass, en snöig och kall lördag.

Ps. Det är för övrigt nästan två år sedan jag sprang en halvmara senast - vilket var i form av överhettningen i Tavelsjö. Så mitt formella pb, om man bortser från vad jag sprang första halvan på Stockholms marathon förra året, känns inte särskilt uppdaterat.