Tuggar landsväg

17 kilometer i 5,07-tempo (inklusive pauser för dryck) utan att ens ta i. Man skulle nästan kunna tro att formen är på gång...

Osprey

Med tanke på Addnatures fina kampanj så kunde jag inte låta bli att beställa en Osprey Verve 4 (nu verkar den mindre modellen vara slut - men denna finns fortfarande kvar). Hoppas bara att min beställning gick igenom som den skulle...och att den passar! Jag behöver verkligen en ryggsäck för längre pass, då det är ont om mackar och andra fasciliteter här uppe i norr.

På spaning efter prylar

Idag idkade jag kvalitetstid med mig själv (läs: var ensam på stan utan make och vilda ungar). Planen var bland annat att sondera utbudet i den nya Utebutiken (där jag har ett fint presentkort som jag fick när jag fyllde år), kolla efter en löparryggsäck (så att jag kan springa till stugan!) och prova nya löparskor. I Utebutiken fanns mycket fint - men ingen lämplig ryggsäck. Jag provade flera från Osprey, North Face och Haglöfs. Alla hade det gemensamt att de var för långa i ryggen och sannolikt var gjorda för lite grövre personer (de var liksom för stora över axlarna). Kanske fungerar det bättre med en renodlad dammodell? Typ Salomon?

Sedan kollade jag lite grann på skor. Jag är sugen på ett par lättare skor än de jag har - och då jag i pricip alltid har sprungit i Asics så har jag sneglat på deras Sky speed 2/3. Men...jag är också nyfiken på Sauconys Pro Grid Kinvara. Den senare fanns dock inte att prova och då blev det inte att jag testade Sky speeden heller. Jag får helt enkelt kolla vidare någon annan dag.

Svaret är: nej

Appropå min fascination av uthållighet och mitt långsiktiga mål att bli bra på långa distanser så har jag de senaste dagarna pladdrat på om Badwater Ultramarathon. Om hur oerhört häftigt det är. Om hur långt och varmt det är. Om hur coolt det är att en svensk har varit med - och kommit i mål - i år. Maken har, i vanligt ordning, lyssnat tålmodigt. Till slut var han dock tvungen att fråga:
- Men kära hustru, du inser väl att de är galna? Galna på riktigt.

Jodå, jag springer på och gör planer

Just nu är jag ganska dålig på att skriva om träning och löpning. Det betyder dock inte att jag inte springer, för det gör jag. Just nu springer jag var annan dag. Jag försöker peta in ett intervallpass i veckan, med tusingar, och kör distans i varierande tempo på övriga pass. Totalt blir det ungefär fyra mil i veckan.

Problemet just nu ligger i att lägga band på mig själv. Spontant så skulle jag gärna springa både oftare och längre - men förnuftet säger att jag ska ta det lite lugnt. Ibland känner jag av det ena knäet, så det finns anledning att vara vaksam så att jag inte drar på mig onödiga skador.

Jag funderar också en hel del över vilka mål jag har - och vilka lopp jag vill springa framöver. Vad jag ska springa mot slutet av sommaren och till hösten är tämligen klart. Det blir Tavelsjö halvmarathon, Umemilen och Umemaran. Målet för Umemilen är att springa under 49 minuter. Umemaran vill jag klara under 4.15 (eller ännu hellre ändå snabbare...). När det gäller Tavelsjö så känner jag mig ganska osäker på vad som är realistiskt. Om det vore ett flackt lopp så skulle jag sikta på 1,50, men jag tror att det är ganska kuperat och vet inte riktigt hur mycket det kan komma att påverka tiden (och hur stor skillnad det är mot att springa Stockholms havmaraton).

Inför nästa år så har jag massor med idéer om vad och var jag vill springa. Men då de flesta lopp innebär resor och övernattningar så måste jag försöka prioritera (nog för att jag har en supportande make, men jag tror inte att han skulle uppskatta om hela sommaren och halva hösten kretsade kring vilka lopp jag ska springa). Vill jag springa Stockholms marathon igen? Ska jag försöka knipa en plats i New York (ja, via lotteriet eller någon researrangör - tid lär jag inte kvalificera på), eller kanske sikta på Berlin istället? Och så funderar jag väldigt mycket på Axa Fjällmaraton. Dessutom så utgör ju detta lopp en enorm lockelse på mig. Det kanske inte blir ett tiomilalopp nästa år men jag siktar i alla fall mot att springa någon form av ultralopp. Det behöver inte vara stort eller flashigt. Jag kan gladeligen springa längs en grusväg mitt i ingenstans, bara det finns vätska och lite krubb längs vägen.

Uthållighet fascinerar mig enormt mycket - och bara tanken på att springa fjällmaror och ultralopp kommer att få mig att skutta ut på de dåligt plogade vägarna i vinter (observera att detta är sagt helt utan ironi...). Hur många lopp som är realistiskt att springa under nästa år är svårt att säga. Men kanske blir det två maror/långlopp som kräver resor? Utöver det så blir det, liksom i år, ett antal lokala lopp.

Note to self

Just det: jag måste ju leta rätt på något bra spår i Umetrakten! Och helst inte Stadsliden/Gammlia.

Dagens pass och några funderingar

Gårdagens pass blev lite drygt 12 kilometer, i 5.15 fart (vilket verkar vara min nuvarande komfortzon, där jag bara matar på i ganska behaglig fart) runt Nydala. Det var lite lätt duggregn och snudd på perfekt löparväder a la Norrland (ungefär 15 grader varmt)

Jag funderar en del just nu på hur jag ska lägga upp träningen. Ska jag ta tag i träningsprogrammet igen? Eller ska jag improvisera någonting liknande (med ett längre pass på helgen, åtminstone ett intervallpass i veckan och så någonting mitt emellan)? Skälet till att jag tvekar om programmet är att jag känner att jag fortfarande behöver bygga på mängden. Samla mil i benen. Jobba på uthålligheten. Spontant så känns det som om farten kommer lite av sig självt ännu så länge - men här kanske jag lurar mig själv?

Som det ser ut just nu så blir det tre lopp i höst; halvmaran i Tavelsjö, ett milslopp och Umemaran. Det skulle vara kul att springa något mer, men jag vet ännu inte riktigt vad,

Norrland, asfalt och regn

Hemma på den norrländska asfalten igen. Jag vet det att det finns skog i Norrland också. I överflöd. Men jag vet bara inte riktigt var jag ska våga kliva in i den...jag har ju ingen koll på bra spår och stigar i Umetrakten.

I måndags spenderade jag så gott som hela dagen i bilen så då blev det ingen löpning - och gårdagen bjöd på ihärdigt regn. Regn och mer regn. Framåt kvällskvisten tog jag mig samman och snörade på mig skorna och gav mig ut på min standardmil. En mil kan man ju springa oavsett väder. Typ.

Det blev (som vanligt numera) en seg start. Benen kändes som om de tillhörde en åttioåring. Regnet piskade snett underifrån. Jag matade på ner över Svingen, Öst på stan och in mot centrum. Äntligen började kroppen samarbeta lite grann i alla fall. Över cykelbron mot Teg, längs älven, över Ön, Kolbäcksbron och hem. De sista fyra kilometrarna matade benen på som jag ville. Sammantaget blev det stabil 5,13 fart. Stabil i den meningen att jag inte tog i, även om jag var ruskigt seg i början.

Kanske borde jag ta tag i träningsprogrammet igen och få lite mer struktur på träningen?

Från asfalten och in i skogen

Normalt är jag en riktigt asfaltsråtta. Jag springer 99 procent på asfalt och har egentligen aldrig funderar på att göra någonting annat. Men så drabbades jag av en smula nostalgi. Då jag befinner mig i min födelsestad fick jag för mig att springa milspåret på Björnön - någonting som jag garanterat inte har gjort sedan någon regnig friluftsdag 1987.




Sagt och gjort. Strax efter nio i morse tog jag bilen och åkte till Björnön, snörade på mig skorna och gav mig ut på stigarna. Det var backigt, kurvigt, varmt och massor med mygg. Jag trodde att det bara var den första halvan som var stigar och att resten gick ihop med någon av de kortare och bredare slingorna. Men det mesta var just stigar - och det var fantastiskt kul! Så särskilt snabbt gick det inte (kring 55 minuter) men det spelade ingen roll.

Så, när jag kommer hem får jag nog lov att leta rätt på något spår. I skogen.

Plötsligt händer det: fart

För ögonblicket befinner jag mig hemma hos min mamma, i staden där jag bodde fram till att jag var 15 år. Och plötsligt händer det! Utan att jag tar i, snarast tvärt om, så springer jag åtta kilometer i 4,55 tempo. Eller, egentligen gick det betydligt snabbare än så för under rundan stannade jag både för att knyta skor, ta ett par bilder och för tre sega rödljus. Jag blev väldigt förvånad över tempot. Spontant gissade jag på 5,20 i snitt (inklusive stoppen). Kanske är formen bättre än jag har förstått? Eller så saknar jag helt känsla för vilken fart jag håller...

De stackars fötterna

Det finns många bra saker med löpning. Till och med många fantastiska saker. Men snygga fötter det får man banne mig inte. Tånaglar som blånar (här dolt med ett extra blått nagellack) och lossnar. Skavsår. Förhårdnader.

Jaja. Vad är väl en lossnad nagel eller två?

Kommande lopp

Tavelsjö halvmarathon - anmäld!

Jag har aldrig sprungit i Tavelsjö men min gissning är att det kommer att bli kul. Loppet går runt sjön på blandade vägar (en hel del grus om jag har förstått rätt) och om inte annat så är det väldigt vackert där ute!