Ibland handlar det bara om att avverka kilometer

Halvkrasslig men ändå 12 kilometer. Inte supersnabbt, inte jättelångsamt, bara lite rutinlöpning.

Knappast årets fashionista

Idag hade jag för övrigt på mig tidernas fulaste klädesplagg: en färgglad buff. Det var för varmt för att ha mössa (min nästan lika fula beanie, som får mitt huvud att se ut som en knappnål) och för blåsigt för att vara barhuvad (vad tusan, jag bor i Umeå - inte tropikerna). Så det fick bli en mönstrad historia, uppfiskad ur en realåda på Stadium. Funktionell, ja. Snygg, inte det minsta.

Dagens pass: i drivor av grus

Well, någon slags vår har även kommit till Umeå. Det var tio plusgrader när jag gav mig ut på en runda efter kvällsmaten. Men jäklar så grusigt det är! Ingen gatusopning här inte.

För övrigt blev det sju ganska crappy kilometer idag. Det gjorde ont i kroppen, både här och där, och på slutet mådde jag av okänd anledning illa.

Dagens pass: mot mina vanliga principer

Vanligtvis springer jag inte två dagar i rad, då jag tycker att det sliter lite väl mycket på kroppen. Men idag gjorde jag ett undantag. Det gick liksom inte att stanna hemma i det gnistrande vädret. Minus två grader och strålande sol. Dessvärre hade snö och issörjan fryst på under natten så det var väldigt skrovligt underlag. Och glashalt.

Det fick bli lite drygt en mil. Lite långsammare än igår, men helt okej.

Kanske börjar till och med kroppen att återhämta sig efter influensan. Det kändes i alla fall lite mer stabilt idag.

Vinterplaner - kanske till nästa år?

Jag är ju lite sugen på att åka Vasaloppet någon gång framöver. Kanske nästa vinter. Märkligt nog har jag inte haft en tanke på att det blir fulltecknat - och det blir det ju. Så klart. Så nu försöker jag intala mig själv att det är en bättre idé att åka öppet spår.

Hmmm. Det tål att tänkas på.

Hur det gick med programmet (det vill säga: inte alls)

I höstas hade jag en plan om att följa ett 4-timmarsprogram inför maran. Inte slaviskt, men för att få inspiration för hur jag skulle öka distanser och lite annat. Så här en bit in i mars, med ungefär två och en halv månad kvar till Stockholms marathon, kan jag konstatera att så inte blev fallet. Vinter, snö och kyla kom emellan. Min magkänsla har helt enkelt sagt att det skulle vara vansinnigt att köra intervaller på oplogade gator i 15 minusgrader. Likaså att köra riktiga långpass. Kanske skulle det fungera för någon mer rutinerad vinterlöpare, men då detta har varit min första vinter som jag har sprungit (utomhus vill säga) så har jag besinnat mig. Det har mest blivit pass mellan sju och 12 kilometer. Och några pass upp emot 16-17 kilometer. Oftast har jag hållit den hastighet som har varit realistisk, utifrån snö och halka. Endast några få gånger har jag kunnat ta i lite mer.

Nu inför slutspurten så hoppas jag att jag kan få in både kvalitetspass och några riktiga långpass. Men när jag tänker efter så inser jag att det inte är särskilt många veckor kvar. Och som småbarnsmorsa, som just håller på att skola in den ettåriga guldklimpen på dagis, så vet man man ju aldrig vilka virus som kommer in i hushållet.

*gulp*

Dagen pass: en bonus

Dagen innehöll egentligen inga planer på löpning. Tvärtom så var tanken att fixa slalomskidor åt dottern och att ta en sväng till den lokala knölen, som ska föreställa en backe. Men då de i affären inte hade tid att montera bindningarna idag så fick slalomplanerna anstå till i morgon. Och plötsligt öppnade det sig en lucka på ett pass under eftermiddagen. Ett pass i gnistrande sol - och bitvis på asfalt!



Men om motivationen var på topp så var inte kroppen det. Sviterna efter influensan finns fortfarande kvar - och det var tio synnerligen sega kilometer. Jag blev därför ganska förvånad över att det ändå gick i 5,06 tempo. Okej för att jag kan springa snabbare, men det var inte helt lusigt i alla fall. Kanske kommer jag att kunna skörda en del frukter av vinterns pass, som ofta har varit snudd på terrängpass på grund av all snö?

Nu står det kaffe och nya Runners World på schemat, medan sonen sprider smulor över hela matrummet.

Dagens pass: till slut!

Efter flera veckor av influensa, virus och allmänt elände så kom jag ut på en runda. Motivationen sade: kör två mil, gasen i botten! Förnuftet begränsade det hela till sju kilometer i normalt tempo. Det hade kommit fram lite asfalt, men var grymt isigt och halt. Tillfredsställelsen över att komma ut var dock enorm! Och - för första gången på ungefär fyra månader - kunde jag springa utan långkallingar i merinoull! Bara en sådan sak!

Tokut?

Alltså, om jag inte får springa snart så blir jag galen. Seriöst tokut (läs P-O Enqvist för en definition av detta västerbottniska begrepp) i huvudet.

Jag är sjukt trött på influensa och annan virusrelaterad skit.