Om kvinnor, kroppar och träning

Diskussionen om kvinnoideal (här och här), inne hos Petra/Maratonbloggen, är synnerligen intressant. På ett plan så tror jag att Petra är någonting på spåren. Kvinnoidealet har utökats, och blivit ännu mer komplext, genom att addera förväntningar om en fit och vältränad kropp till mer traditionella feminina ideal. Samtidigt så tror jag att idealen ser väldigt olika ut beroende på i vilka kretsar man rör sig. I de flesta sammanhang så sträcker det sig till förväntningar om att just vara hyfsat vältränad och aktiv. Typ träna på Friskis någon gång i veckan eller springa Vårruset med kompisarna. Ganska ofta är detta ideal även kopplat till kvinnors utseende och vikt. Träning ses, inte minst av många kvinnor, som ett sätt att vara/bli "snygg" och hålla eller gå ner i vikt.

Att bränna av en Ironman, springa långlopp i alperna eller satsa på styrkelyft ses nog av de flesta ganska extremt...och manligt. Och det tycker jag är intressant. Jag kan ju mest utgå från de kretsar som jag rör mig i - och de är kanske inte helt representativa för befolkningen i stort - och där finns det många, både kvinnor och män, som satsar mycket tid och energi på idrott. Många sysslar, i likhet med mig själv, med uthållighetssporter. Andra med golf, innebandy, fitness, MMA, yoga och styrkelyft. Det är fascinerande hur olika reaktioner vi möter. Nästan ingen tycks reagera på att flera av männen har ganska avancerade kroppsprojekt, där de kontrollerar vikt och laborerar med avancerade dieter. Inte heller är det någon som undrar när på dygnet de lyckas klämma in sina träningspass - mellan karriär, dagislämningar och semesterresor - eller om det är "bra" för kroppen. Ett par tjejer som jag känner, som håller på med styrka och kampsport, möter å andra sidan många starka reaktioner. De betraktas som mer eller mindre fanatiska och ätstörda, ofta av personer som inte ens vet några detaljer om hur de tränar eller äter. (Självklart möter de positiva reaktioner också, från folk som tycker att det är svincoolt att tjejer satsar på sådana idrotter.)

Själv möter jag då och då reaktionen, i första hand från andra kvinnor, att jag annorlunda rent kroppsligt. Och det är ganska intressant i sammanhanget uthållighetsidrott. För vad de lyfter fram är att jag, till skillnad mot dem, har en kroppsbyggnad som gör att jag är bättre lämpad att springa långt. Jag är liten och lätt - och underförstått inte typiskt kvinnlig - och det är svårt att förneka att det har sina fördelar när det kommer till att springa långt. Ibland undrar folk hur jag lyckas klämma in min träning - men annars så tror jag faktiskt att de undviker att säga alltför negativa saker direkt till mig om min träning. Jag har dock noterat att jag själv är ganska noga med att lyfta fram (och bokstavligen visa) att jag äter normalt och allsidigt, just för att kvinnors vikt och ätande (både i allmänhet och i relation till träning) är ett område till allmän beskådan och debatt. Och jag är helt övertygad om att folk skulle reagera ganska starkt (och negativt) på om jag började käka råa ägg i lunchrummet på jobbet.

Ps. Inte för att jag har någon större lust att käka råa ägg, men om...

Helgens distanser

Lördag: sprang en mil på 47 minuter utan att ta i.
Söndag: sprang en halvmara i sakta mak och höll på att krokna av vätskebrist.

Just nu funderar jag mest på om jag ska springa ett lopp på lördag eller ej. Alternativet är ett riktigt långpass (typ 30 kilometer).

Dagens oväntade: race vid övergångsställe

Efter tio dagars förkylning från helvetet kunde jag snöra på mina Kinvaras och dra ut på en runda. Dagens mest oväntade var dock följande. När jag väntade vid ett övergångsställe hamnade jag bredvid en man i skjorta och slips - och när det slog om till grönt flinade han åt mitt håll och...raceade. Alltså toksprang, i sina kontorsskor med en mapp med papper i famnen. Jag sprang så klart i fatt och förbi honom, men vi raceade i ungefär ett kvarter. Det är ta mig tusan löparhumor.

Dags att trimma formen?

Nä, bloggen är inte död. Inte heller har jag slutat av springa. Snarast tvärtom, jag springer regelbundet mina tre-fyra pass i veckan. Jag matar mina mil, jag håller koll på mitt upplägg - och jag är definitivt snabbare och starkare än för ett år sedan. Men det kanske är det som gör att det inte finns så mycket att säga? Jag har nästan samma upplägg varje vecka; två-tre kortare pass (typ 10-12 kilometer) i varierande fart och helst ett längre pass på helgen (typ 18-21 kilometer i den fart som passar dagsformen och vädret).

Men kanske blir det ändring nu. Det är inte så långt kvar till Stockholms marathon och jag antar att det är dags att köra någon slags final på vinterns distansträning. Springa de där riktigt långa passen (i mitt fall längre än halvmarathon, som jag springer hyfsat ofta). Köra lite fart. Trimma formen (och hoppas att kroppen är tillräckligt stark för att fixa det).

Jag funderar även på att springa en tävling i början av maj, för att testa formen i skarpt läge (ja, en nummerlapp har skrämmande stor effekt på prestationen, men det väntar jag med att bestämma till sista minuten. För jag har inte den minsta lust att överanstränga mig just nu.