Påsklöpning

Påsken spenderas med att packa min mors bohag, då hon ska flytta snart. Men mellan kartongerna, vändorna till återbruket och all sortering av prylar så har jag fått springa en del. Igår blev det en dryg mil på bar asfalt (okej, det var lite is här och där) och idag så blev det en längre runda runt stan. Lite kyligt, men väldigt skönt att springa på barmark! Synd bara att jag endast kan springa i mina speedcross på grund av den mosade tånageln...




Kanske hinner jag med en runda imorgon också. Det gäller att passa på när man är i tropikerna!

Dagens pass (aj!)

Började morgonen med att snöra på mig mina älskade icebugs. Konstaterade att det gjorde väldigt ont i min tå, tån där jag tidigare hade en tånagel och numera har någon slags blåsa och förhårdnad. Gick ut, sprang ungefär 30 meter och insåg att det var omöjligt att fortsätta.



Jag återvände in, genomförde en primitiv operation (nej, ni vill inte veta detaljerna) och tejpade ihop eländet med Hello Kitty-plåster (man tager vad man haver...). Sedan rotade jag igenom min ganska digra garderob, på jakt efter ett par skor som inte klämde på den stackars tån. Till slut hittade jag mina speedcross och begav mig ut.



Det blev tio lugna kilometer, i det helt fantastiska vädret. Men jäklar vad konstigt det var att springa odubbat (och i ett par terrängskor). Halt och isigt! Tån överlevde dock...

Okej...tillbaka nu då?

En normal vecka har jag inga större problem att få in den träning jag vill - om jag just vill - men den senaste veckan har det varit i princip omöjligt. Jobb, konferens, hämtningar, lämningar och middagar. Igår morse kom jag dock ut på en liten runda (ja, min standardmil runt broarna) i det helt fantastiska vädret. Kroppen kändes helt okej (efter förra helgens mystiska sammanbrott) men aj vad jag har ont i en tå. Det kan tyckas ynkligt, men en bultande tå kan vara väääääldigt påtaglig.

På banan (eller inte...?)

Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände idag, men något var uppenbarligen helt fel. Strax innan nio drog jag iväg, i lugnt och behagligt tempo. Planen var att springa ner genom centrum - och känna efter hur kroppen kändes. Om den var sliten, eller det gick trögt, så skulle jag vika av vid cykelbron och köra min vanliga milsrunda. Om den kändes bra skulle jag fortsätta på ett långpass. Efter fyra kilometer kändes kroppen alldeles utmärkt, varför jag fortsatte. Lugnt och fint.

Det var någon minusgrad och lätt snöfall ute. Lite halt men i övrigt perfekt vinterväder. Jag sprang på, längs Backenvägen och bort mot Backen innan jag vände tillbaka in mot stan. Vid 13 kilometer stannade jag på Konsum och köpte en Festis och en Snickers. Kroppen kändes fortfarande bra. Lite stel men ingen allvarligt. Vid 15-16 kilometer började stelheten accellerera och rundan kännas tung. Men det var fortfarande ingenting allarmerande. De sista två kilometrarna, innan jag landade hemma vid halvmaradistansen, var i ärlighetens namn inte överdrivet muntra. Jag kände mig stel som en gammal tant och orken började tryta. Men...fortfarande så var det ingenting som bekymrade mig. Det var ju trots allt ett tag sedan jag sprang ett långpass - och de senaste veckorna har ju innehållit minimalt med löpning.

Väl hemma så stretchade jag. Tog en dusch. Drack lite juice och började fixa med lunchen. Plötsligt så började jag må jätteilla, så illa att jag var tvungen att lägga mig ner en stund. Och tja, sedan spydde jag som en hund. Men jag vet faktiskt inte om det hade med löpningen att göra. Det började kanske en timme efter att jag hade kommit hem. Kanske var det en kombo av ansträngning och att jag fortfarande har virus kvar i kroppen (även om det inte känns så)? Eller så var det någonting annat? Efter två timmar under ett täcke så kändes det i alla fall bättre - och när jag fått i mig mat och dryck så började jag må helt okej.

Skumt - och lite obehagligt.

Åter på banan (ja, jag är trött på alla virus)

Efter en vecka i fjällen, då vi åkte skidor hela dagarna, och en veckas förkylning så snörade jag på mig Icebugsen och gav mig ut. Jag försökte ta det lugnt och hålla låg puls (vilket gick förhållandevis bra), men visst var det tungt. En mil, vare sig mer eller mindre.

Nu hoppas jag att det vänder på sjukdomsfronten så att jag kan träna som jag vill. Hoppas!

Självplågeri i den högre skolan

Det har varit snöstorm i Umeå hela dagen, så efter förmiddagens korta promenad på stan (när dottern skulle till sin dans) insåg jag att det knappast var läge att dra ut på en runda, än mindre ett långpass, om jag inte ville blåsa bort eller fastna i en snödriva. Fram emot fyratiden bet jag i det mycket sura äpplet, åkte till gymet och klev upp på ett löpband.

Och jävlar i min lilla låda (för att använda ett slitet uttryck) så tråkigt det var. Först sprang jag fem kilometer i knappt 5-minuterstempo, sedan körde jag lite ben och bålövningar. Det var skittråkigt, varmt och allmänt nedbrytande. Avslutningsvis sprang jag fem kilometer till (med några intervaller för att inte ramla av bandet av ren och skär leda).

Det är sjukt att det kan vara så stor skillnad. När jag springer en mil utomhus så tänker jag knappt på det. Visst, ibland är det jobbigt - men aldrig tråkigt eller mentalt nedbrytande. Jag får helt enkelt inget endorfinpåslag när jag springer på löpband.

Hoppas det dröjer till nästa gång.