Äntligen! Och i Köpenhamn!

Efter flera veckor av envisa förkylningar började jag tvivla på om jag någonsin skulle springa mer. Det blev ju inget maraton förra helgen och allt har mest känts motigt och segt. Men så - idag kom jag ut på en runda. Från hotellet, runt kanalen och tillbaka. I ett höstvackert Köpenhamn, tillsammans med en massa andra människor.

Jag kunde konstatera att danskarna gillar kläder från Gore och skor från Nike. På vägen hem mötte jag en uppenbar maratonlöpargrupp, där folk hade finishertröjor från väldigt spännande lopp. Vad sägs om Tokyo marathon?

Själv var jag mest nöjd över att komma ut - och att inte vara ett (totalt) vrak.

Antiklimax

Nej, det blev inget maraton. För hur gärna jag än ville så insåg jag det galna i att ställa mig på startlinjen idag. Jag har varit förkyld i över två veckor och igår kom det halsonda tillbaka som en boomerang. Efter en natt i feberdvala, med en lika febrig son i famnen, kändes kroppen alldeles urlakad i morse. Jag testade att lunka två kilometer runt bostadsområdet, bara för att få det bekräftat. Det olämpliga i att springa 42 kilometer, i fyra plusgrader och duggregn.

Det känns verkligen surt. För här uppe - och så här års - är det inte bara att springa ett annat lopp om några veckor. Sässongen är över. Och jag har laddat för det här sedan den andra juni, när jag stelfrusen kom i mål på Stockholms marathon.

Visst, det är inte hela världen. Men...det är surt.

Laddar (fortfarande i havet av virus)

Panikköpte nya strumpor men har fortfarande inte en susning om jag kommer till start. Nervöst.

Uppladdning pågår (i havet av virus)

Nu kan jag inte göra så mycket mer innan maran på lördag. Uppladdningen går nog inte att beskriva på något annat sätt än usel. Det har varit två veckor med virus och förkylningar och följaktligen ytterst få pass. Jag har inte en susning om jag kommer att stå på startlinjen eller ta mig i mål.

Idag blev det knappt sju kilometer, i makligt tempo, bara för att se om jag hade virus i kroppen eller ej. Det kändes helt okej, även om kroppen är sliten, vilket ger hopp. Men med tanke på att sonen fick feber igen igår - okänd gång i ordningen under de senaste veckorna - så känns det väldigt osäkert om jag kommer till start. Jag tänker dock att jag måste utgå från att jag både ska starta och ta mig i mål - och att jag ska förbereda mig utifrån det. Försöka äta och dricka lite extra. Sova. Ta det lugnt. Ladda mentalt.

När jag tänker på lördagen så blir jag nervös. Inte lika nervös som inför Stockholms marathon, men ändå nervös. Allt efter 20 kilometer var ju en kamp. Okej, en hel del berodde på det usla vädret...men 42 kilometer är långt. Det gör ont. Psyket spelar spratt. Samtidigt vet jag vilken kick det är att springa lopp, även när kroppen skriker av smärta och utmattning. Just nu hoppas jag mest att det blir ett maraton för mig på lördag.

Livet i norrland

Hepp! Idag var det dags att dra på mössa och vantar. Jag funderade till och med på vintertightsen (med lite fluffig insida), men det fungerade bra med vanliga långa.

Inte direkt optimal uppladdning...

Det är verkligen frustrerande att vara förkyld - och särskilt när man, som jag, laddar inför en mara. Den senaste dryga veckan har jag slungats mellan febertoppar och snorfloder. När jag har trott att förkylningen har börjat ge sig har den gjort storstilad come back. Det har defintivt inte blivit någon löpning. Att ens promenera två kvarter till sonens dagis har varit tillräckligt utmanande för kroppen.

Idag vågade jag mig dock ut på en försiktigt runda. Det blev en mil i sakta mak. Kanske hade det varit mer taktiskt att springa en kortare runda, men jag ville se vad som skulle hända med kroppen om jag sprang lite längre. Om det inte hade fungerat så hade jag helt enkelt vänt om och promenerat hem.

Men det fungerade hyfsat - varför jag inte ger upp planerna på att springa min mara om en vecka. Det lär inte bli något optimalt lopp, men det skulle kännas väldigt trist att behöva ställa in det på grund av en förkylning. Så just nu lever hoppet!