Dagens pass: ur ilska och frustration

Efter en dag, som av allt annat än löpningsrelaterade skäl, kändes fullständigt hopplös - så gav jag mig ut på en runda. Planen var att springa sju kilometer, men det blev ungefär en mil. Det var den distans som krävdes för att blåsa ut ilskan och frustrationen (åtminstone för ögonblicket).

Passet i sig var vansinnigt tungt. Det var nysnö, oplogade vägar och piskande nordanvind. Men just idag spelade det ingen roll har tungt och långsamt det gick.

Kors och tvärs

En liten rolig detalj från dagens runda - som bestod av två och ett halvt varv runt området där jag bor - var att jag mötte både en annan löpare och en hundägare med spark som uppenbarligen också sprang/sparkade kors och tvärs i området för att komma upp i distans. Andra gången jag mötte samma löpare bara flinade vi. Det är inte direkt mycket folk ute i mörkret.

Äntligen!

Till slut stod jag inte ut längre, med förkylningen och bristen på löpning. Så jag chansade, snörade på mig skorna och gav mig ut på en 7 kilometer lång (kort...) runda i sakta mak. Kroppen var seg som attan och hostan fanns kvar (även om inte så illa som under den senaste veckan ) - men jag tror faktiskt att det gick bra!

Jag är fullt medveten om att man ska lyssna på sin kropp och inte börja träna för tidigt när man har varit sjuk - men samtidigt vet jag också att min kropp ofta mår bra av att börja röra sig igen. Svår balansgång, men med lite fingertoppskänsla brukar det gå bra (det vill säga: att träna lugnt och att inte pressa).

Hur som helst: mentalt var det oerhört välgörande att komma ut på en runda. Förhoppningsvis blir det en liknande runda på onsdag och ett längre pass till helgen.

Tropiskt klimat -men vad hjälper det?

Och när temperaturen för förstå gången på flera månader är tropisk (ja, plusgrader!) så är jag fortfarande förkyld. Det är lite bättre jämfört med den senaste veckan, men fortfarande för rossligt och hostigt för att jag ska våga mig ut på en runda.

Jag noterar min stigande rastlöshet. Att inte ha kunnat springa på snart två veckor börjar bli riktigt påfrestande. Jag vill ut. Jag vill springa. Nu.

Här händer det (dessvärre) inte mycket just nu

Först var det monsterkylan (som värst minus 30 grader). Nu är det förkylningen från helvetet.

Snart på ett löpband?

Minus 22 grader. Det blir bara värre och värre. Och bara jag tänker på löpband så får jag ångest.

Kanske är jag tvungen att göra det hela lite roligare?

Tar tillbaka. Backar. Nej.

Trots alla lyriska utlägg om vinterlöpning så inser jag att det finns gränser. På vägen hem från jobbet stod de fina fjunen som man har i ansiktet liksom rätt ut av kylan. Det var ungefär 15 grader, vilket faktiskt inte är så kallt i Umeå, men graderna säger dessvärre inte allt på grund av vind och luftfuktighet. Idag var det 15 kalla grader, till skillnad mot för någon vecka sedan då jag sprang ett långpass i samma temperatur.

Och nu ska det bli kallare...