Tack Kung Bore!

Åh, vad jag alla dagar i veckan föredrar minus tio grader och ymnigt snöfall framför två plusgrader och duggregn!

Igår kom vintern tillbaka - vilket jag idag firade med ett fullkomligt normalt distanspass. En alldeles lagom mil, med icebugs och lager av merinoull. Ingenting märkvärdigt eller spektakulärt, bara ett pass under normala vinterförhållanden. Tack Kung Bore!

När man inbillar sig både det ena och det andra

Här har jag gått omkring och inbillat mig att jag är hyfsat vältränad. Jag kan ju springa en mil på 46 minuter. Eller springa i skogen i förbluffande många timmar utan att ens bli anfådd. Och ta mig igenom ett marathon över några rejäla fjäll.

[Här är det lämpligt att infoga ett rått asgarv.]

Sedan ett antal dagar så testar jag att köra en training streak. Det vill säga; jag tränar någonting (minst 30 minuter) varje dag. De flesta dagar har jag sprungit (nähä?) eller simmat (minsann). Men så fick jag för mig att köra ett pass från Nike Training Clubs app.

[Här är det lämpligt att infoga ett nytt asgarv.]

Eftersom vi inte har några redskap hemma, som hantlar och medicinbollar, så tog jag ett nybörjarpass på 30 minuter. Innan jag satte igång så tänkte jag; jaja, jag får väl kanske göra två pass för att det ska bli någonting.

[Och ytterligare ett...]

Åh. Herre. Gud.

Efter 30 minuter så kan vi sammanfatta det så här; jag har en del att jobba på. Konditionen är det dock inga fel på.

Om konsten att springa fel

Vissa pass är onekligen sega. Idag var det snömodd, dimma och en genomtrött kropp. Efter den första kilometern gjorde det ont ganska exakt överallt. Låren kändes som trästockar. Vaderna spände och drog. Ryggen var som en ostkrok. Knarrade det inte i knäna också? Jo, sannolikt.

Jag hade en plan om att springa samma runda som jag och mina grannar sprang på nyårsafton, men efter ett antal kilometrar lyckades springa åt fel håll vid en cykelbana (det såg ärligt talat likadant ut åt alla håll) och kom ut på en väg alldeles för nära hemmet för att jag skulle få ihop mina tänkta kilometrar. Någonstans där började dock kroppen sakta vakna till liv och jag sprang en väldigt konstig runda hem, genom ett område som jag hittar dåligt i och längs cykelbanor som inte alls gick dit jag trodde. Plötsligt (eller ja, det var väl inte helt oväntat) befann jag mig vid naturreservatet där jag brukar springa - och från att nästan ha blivit en för kort runda så blev den några kilometer längre. Totalt blev det ungefär 12 kilometer (och jag var marginelt piggare på slutet jämfört med i början).

Jag kan dock inte låta bli att förundras över hur jag kunde springa så fel och konstigt idag. Det var inte direkt ute i skogen och jag borde ha koll på omgivningarna (efter mer än tio år i stan...),