Inför 2013 så satte jag upp ett antal mål (som även syns i kolumnen till höger). Hur gick det då?
Tja, på det stora hela gick det alldeles utmärkt!
Jag sprang Stockholms marathon på 3,58, vilket med bred marginal nådde målet att springa under 4,15. Lite senare under sässongen sprang jag milen under 47 minuter (46:05) och längre en ett marathon (då Axa fjällmarathon är en heeel kilometer längre...). Tiden på halvmarathon nådde nästan ända fram (1,50:28) på Stockholms marathon - men jag sprang ingen egentlig halvmara varför denna tid hänger lite grann i luften.
Mångdmålet, att snitta på minst tre mil i veckan, lyckades också. Totalt blev det nästan 170 mil, fördelat på drygt 140 pass, vilket är ungefär 60 mil mer än förra året.
Och så kom jag i mål på Axa fjällmaraton (yeah!), men någon form av ära i behåll.
Nu ska jag fila på målen inför nästa år.
tisdag 31 december 2013
Mål: 2014
På det stora hela så tänker jag att 2014 ska bli en logisk förlängning av 2013. Jag vill fortsätta öka distanserna och den totala mängden - och på så sätt fortsätta att bygga upp min löpstyrka. Jag är nämligen helt övertygad om att farten kommer mer eller mindre automatiskt då (i alla fall på de distanser som jag är intresserad av). Det lär knappast bli några intervaller, även om jag springer mina pass i tämligen varierande tempo.
Jag är rätt usel på så kallad alternativ träning och har inga större ambitioner om att börja styrketräna under det kommande året (jag dör uttråkningsdöden bara jag tänker på ett gym...). Däremot så har jag som mål att simma en gång i veckan - och att damma av min simteknik (jag simmade trots allt när jag var barn och fram till tonåren, så grunderna finns där). Kanske blir det även lite open water fram emot sommaren.
I övrigt så tänker jag tre till fyra löppass i veckan. Minst 200 mil under året. Mycket terräng under sommaren.
När det gäller tider så har jag följande mål:
Marathon: 3,45
Halvmarathon: 1,45
Milen: 45
Och så vill jag springa ett ultralopp, på valfri tid.
Några lopp är inbokade (Stockholms marathon, Berlin Marathon och Umemilen) men det blir sannolikt några fler.
Vi får se om jag lyckas med något av tidsmålen. Det är inte meningen att det ska vara för lätt :)
Jag är rätt usel på så kallad alternativ träning och har inga större ambitioner om att börja styrketräna under det kommande året (jag dör uttråkningsdöden bara jag tänker på ett gym...). Däremot så har jag som mål att simma en gång i veckan - och att damma av min simteknik (jag simmade trots allt när jag var barn och fram till tonåren, så grunderna finns där). Kanske blir det även lite open water fram emot sommaren.
I övrigt så tänker jag tre till fyra löppass i veckan. Minst 200 mil under året. Mycket terräng under sommaren.
När det gäller tider så har jag följande mål:
Marathon: 3,45
Halvmarathon: 1,45
Milen: 45
Och så vill jag springa ett ultralopp, på valfri tid.
Några lopp är inbokade (Stockholms marathon, Berlin Marathon och Umemilen) men det blir sannolikt några fler.
Vi får se om jag lyckas med något av tidsmålen. Det är inte meningen att det ska vara för lätt :)
måndag 30 december 2013
Tillbakablick: 2013
Året började med ledighet, snö och vinterlöpning. Det här var den andra vintern som jag sprang ordentligt - det vill säga: jag sprang ungefär som vanligt oavsett nederbörd, temperatur och mörker. I början av året vågade jag mig också på att ändra min tidigare princip om att aldrig springa två dagar i rad. Nu började jag springa både två och tre dagar i rad, vilket visade sig fungera alldeles utmärkt.
Jag fortsatte att springa i snö och kyla under vintermånaderna - och problemen med mina tånaglar accellererade. Lagom till att jag hade fått tillbaka naglarna från 2012 års lopp så lyckades jag få köldblåsor under ett par naglar i februari. Värre skulle det bli...
Fram emot påsk fick jag springa på barmark, vilket var trevligt. Och ibland hände det oväntade saker när jag var ute på i övrigt väldigt vanliga rundor.
I maj började jag fundera över maratonformen och bli nervös inför Stockholms marathon. Nog för att jag hade sprungit ungefär som planerat, men hur långt skulle det räcka? Min taktik hade varit att öka på distanserna och att springa ungefär fyra mil i veckan, uppdelat på tre eller fyra pass. Helst ville jag även klämma in något långpass (kring två mil) under helgen. Bortsett från vissa veckor, då jag varit förkyld eller magsjuk, så hade det också gått enligt planerna. Intervaller ägnade jag mig inte alls åt.
Så blev det den första juni och jag sprang Stockholms marathon. Det blev en tid under fyra timmar, vilket jag var galet nöjd med. Samtidigt så var jag både förbryllad och frustrerad över min bristande rutin som gjorde att jag fick en total härdsmälta vid 32 kilometer och missade en betydligt bättre tid och placering.
Väl hemma i Umeå så bytte jag fokus i träningen. Till skogs! Under sommaren sprang jag till största delen i skidspår och på stigar i ett naturreservat, något som både gjorde mig starkare och snabbare. Ibland sprang jag långpass på landsväg (typ tre mil, hem från stugan). Allt med ett mål i sikte: Axa Fjällmaraton.
Nagelproblemen fortsatte.
I juli fick jag till ett helt magiskt pass på Dundret i Gällivare (det är för övrigt från den rundan som bilden i headern kommer, tagen från Åke på toppen), men annars så var det svårt att simulera fjällöpning i Umetrakten. Jag harvade på med mina terrängpass och fick upp skapliga distanser. Ju närmare augusti kom desto mer nervös började jag dock bli över denna detalj. Hur tusan skulle jag kunna springa ett fjällmarathon när jag bara sprang där det var (relativt) platt? Vad hade jag gett mig in på?
Så kom då årets höjdpunkt - och sannolikt en av mina största mentala prestationer någonsin. Axa Fjällmaraton. Snabbt gick det inte, men upplevelsen går knappt att beskriva. Magiskt.
En vecka senare skulle det ha blivit en halvmara, men den ställde jag in (då jag fortfarande var helt slut efter Axa). Ytterligare några veckor senare så blev det nytt personbästa på Umemilen - och en liten boost för självförtroendet då jag lyckades hålla ihop mentalt. Årets sista planerade tävling, Umemaran, blev dock (väldigt snöpligt) inställd på grund av en ovanligt envis förkylning.
I november fick jag en startplats till nästa års stora mål: Berlin marathon!
Hur mina tånaglar mår ska vi inte gå in på i detalj (det är för osmakligt). Men jag kan sammanfatta det så här: jag har naglar. På flera tår. Numera har jag också två nummer för stora skor. Hepp!
Jag fortsatte att springa i snö och kyla under vintermånaderna - och problemen med mina tånaglar accellererade. Lagom till att jag hade fått tillbaka naglarna från 2012 års lopp så lyckades jag få köldblåsor under ett par naglar i februari. Värre skulle det bli...
Fram emot påsk fick jag springa på barmark, vilket var trevligt. Och ibland hände det oväntade saker när jag var ute på i övrigt väldigt vanliga rundor.
I maj började jag fundera över maratonformen och bli nervös inför Stockholms marathon. Nog för att jag hade sprungit ungefär som planerat, men hur långt skulle det räcka? Min taktik hade varit att öka på distanserna och att springa ungefär fyra mil i veckan, uppdelat på tre eller fyra pass. Helst ville jag även klämma in något långpass (kring två mil) under helgen. Bortsett från vissa veckor, då jag varit förkyld eller magsjuk, så hade det också gått enligt planerna. Intervaller ägnade jag mig inte alls åt.
Så blev det den första juni och jag sprang Stockholms marathon. Det blev en tid under fyra timmar, vilket jag var galet nöjd med. Samtidigt så var jag både förbryllad och frustrerad över min bristande rutin som gjorde att jag fick en total härdsmälta vid 32 kilometer och missade en betydligt bättre tid och placering.
Väl hemma i Umeå så bytte jag fokus i träningen. Till skogs! Under sommaren sprang jag till största delen i skidspår och på stigar i ett naturreservat, något som både gjorde mig starkare och snabbare. Ibland sprang jag långpass på landsväg (typ tre mil, hem från stugan). Allt med ett mål i sikte: Axa Fjällmaraton.
Nagelproblemen fortsatte.
I juli fick jag till ett helt magiskt pass på Dundret i Gällivare (det är för övrigt från den rundan som bilden i headern kommer, tagen från Åke på toppen), men annars så var det svårt att simulera fjällöpning i Umetrakten. Jag harvade på med mina terrängpass och fick upp skapliga distanser. Ju närmare augusti kom desto mer nervös började jag dock bli över denna detalj. Hur tusan skulle jag kunna springa ett fjällmarathon när jag bara sprang där det var (relativt) platt? Vad hade jag gett mig in på?
Så kom då årets höjdpunkt - och sannolikt en av mina största mentala prestationer någonsin. Axa Fjällmaraton. Snabbt gick det inte, men upplevelsen går knappt att beskriva. Magiskt.
En vecka senare skulle det ha blivit en halvmara, men den ställde jag in (då jag fortfarande var helt slut efter Axa). Ytterligare några veckor senare så blev det nytt personbästa på Umemilen - och en liten boost för självförtroendet då jag lyckades hålla ihop mentalt. Årets sista planerade tävling, Umemaran, blev dock (väldigt snöpligt) inställd på grund av en ovanligt envis förkylning.
I november fick jag en startplats till nästa års stora mål: Berlin marathon!
Hur mina tånaglar mår ska vi inte gå in på i detalj (det är för osmakligt). Men jag kan sammanfatta det så här: jag har naglar. På flera tår. Numera har jag också två nummer för stora skor. Hepp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)