Dagens pass: broarna runt

Mil nummer två är avklarad för denna helg. Den kändes helt okej, även om jag insåg att man inte direkt får någonting gratis när temperaturen närmar sig nollan. Leder och muskler är helt enkelt väldigt stela.

Snart räcker det inte med att ha ullunderställ på överkroppen - vilket jag har haft under de senaste rundorna - nu är det nog läge för samma sak på benen. En märklig insikt då jag nästan aldrig använder långkallingar. Inte ens om det är minus 20 grader, vilket det ju är ganska ofta om vintern här uppe i norr.

Bakgrunden: om vägen hit

Här kommer lite bakgrund om mig och den här bloggen.

I grova drag så är jag en 39-årig småbarnsmorsa. Sedan ett antal år tillbaka så bor jag i den norrländska pärlan Umeå. Till yrket är jag lektor/forskare.

Löpningen har funnit i mitt liv i olika perioder. Mellan 20 och 30 sprang jag lite då och då. Det var aldrig särskilt systematiskt eller med något specifik mål, mer ett komplement till att jag tränade på gym och rörde mycket på mig i vardagen. Någon stans i bakhuvudet hade jag dock en tanke om att det skulle vara sjukt kul att kunna springa långt. Kanske till och med ett marathon?

Någon gång under 2005 så bestämde jag mig för att börja springa mer seriöst. Jag ville se om jag kunde komma över den akuta obehagskänslan av att springa, när man knappt kan andas och varje muskel i kroppen protesterar. Jag köpte ett par Asics och gav mig ut i vårt område. Det första målet var att just kunna ta mig runt området, vilket är en slinga på 3,3 kilometer. Jag sprang ungefär en kilometer, gick en liten bit, sprang en kilometer, gick en liten bit, sprang lite till...och trodde typ att jag skulle dö. Men jag fortsatte att bege mig ut ett par gånger i veckan. Sakta men säkert kunde jag börja springa längre. Då jag inte mätte upp tider och distanser särskilt noga i början så vet jag inte vilket tempo jag höll, men en kvalificerad gissning är att det var drygt 6 minuter/kilometer.

Någon månad efter att jag hade börjat springa så blev jag gravid. Jag mådde dock prima och fortsatte att springa på löpband under vintern (och kunde jogga lugnt fram till att jag var i sjunde månaden). Dottern föddes i juli 2006. Resten av året stod dock löparskorna inställda i garderoben.

Under våren 2007 blev jag utmanad av ett gäng kollegor att springa Stockholms halvmarathon. Innan jag hade hunnit tänka efter så hade jag tackat ja. Ett första delmål blev att springa Vårruset, i slutet av maj. Åter igen så började jag jogga runt området. Strategin var att springa i samma tempo hela tiden men att försöka utöka distanserna vart efter. Under april och maj var fokuset på att kunna springa fem kilometer i anständig fart, utan att behöva gå - och i slutet av maj sprang jag Vårruset på 28,30. Efter det började min första stora utmaning. Skulle det vara möjligt att gå från fem kilometer till halvmarathon på tre månader? Nu insåg jag att goda råd var välbehövliga och började kolla runt på olika träningsprogram, vilket slutade med att jag gjorde en hemmakokt variant av ett "klara loppet"-program. Det hemmakokta bestod i att jag struntade i alla kvalitetspass (typ att köra fartlek och att hålla olika tempo på olika distanser). Det jag tog fasta på var att variera distanserna och att börja springa betydligt längre än tidigare (med inslag av gång och korta pauser). Jag minns fortfarande förvåningen (och tillfredsställelsen) när jag upptäckte att jag faktiskt kunde springa åtta kilometer utan problem. Likaså så kunde jag springa en mil, bara jag tillät mig att ta en kort paus och hämta andan halvvägs. Att utöka distanserna så pass mycket under så kort tid var dock en helt vansinnigt projekt och jag kände hela tiden att jag balancerade på gränsen för vad mina knän och benhinnor pallade med. När jag så stod på startlinjen för halvmaran hade jag som längst sprungit 14-15 kilometer vid ett tillfälle. Jag tog mig dock runt (på 2.21)...men kunde knappt ta mig från målområdet till hotellet.

Väl hemma ställde jag in Asicsen i garderoben över vintern. Något enstaka pass på löpbandet blev det, men ingenting seriöst.

Under våren 2008 upprepades samma procedur. Jag bestämde mig för att springa Stockholms halvmarathon igen, men att denna gång vara bättre förberedd, och att det första delmålet var att springa Vårrruset. Det var dock trögt att komma igång med träningen under våren och jag jobbade mycket. När väl Vårruset gick av stapeln var jag på en jobbresa. Under sommaren kom jag igång bättre - och började åter igen följa ett träningsprogram. Det blev ganska många korta pass (på ungefär fem kilometer) varvat med lite olika längre pass (på 10-12 kilometer). Oftast sprang jag i 6 minuterstempo. På kortare pass kunde jag springa i 5,30 tempo. Det var också vid denna tidpunkt som jag skaffade en löpardagbok, för att hålla koll på mina pass och för att mäta upp olika rundor. När jag stod på startlinjen för halvmaran vräkte regnet ned...och jag hade inte sprungit i regn i modern historia. Trots det dåliga vädret blev loppet en upplevelse. För även om sluttiden inte blev så imponerande (2.16) så upptäckte jag två saker: jag hade krafter kvar när jag gick i mål - och jag kunde springa i hällande regn (och med fötter som var två blodiga klumpar).

Varför jag sedan ställde in Asicsen i garderoben över vintern är ett mysterium.

2009 är ett svart hål när det gäller löpning. Under våren började jag som de föregående åren. Jag hade en tanke om att springa halvmaran igen - och att göra det under två timmar - men träningen rann ut i sanden. Några sporadiska pass blev det, men annars så tränade jag mest yoga och hängde på gymet. Under den här perioden försökte vi även få ett barn till, varför en mer seriös satsning kände fel i tiden.

Under våren 2010 fick jag nog av att ställa livet på paus för att försöka bli gravid - och tog tag i drömmen om att springa ett marathon innan jag fyller 40 år. Ännu en gång började jag om med mina gamla 5 kilometersrundor, även om jag ganska snabbt kunde utöka med några kilometer till. Men trots att det på många sätt gick lättare att komma igång detta år så var det någonting som inte stämde. Jag kände att jag hade kraft och kondition i kroppen - men drabbades av plötsliga anfall då i princip all energi gick ur mig. Trots detta kämpade jag på under maj och juni...för att sedan upptäcka att jag var gravid. De plötsliga anfallen fick också sin förklaring i att inte bara mina järnvärden (hb) var usla utan att järndepåerna i princip var körda i botten. Det här var någonting som jag rimligen borde ha förstått, då jag har kronisk anemi (som ibland blir akut), men av någon anledning så missade jag signalerna helt. Min första reaktion var inte att sluta springa. Tvärtom så var jag övertygad om att jag skulle må lika bra denna graviditet som under den förra, bara jag fick ordning på hb-värden och depåer, men så blev det inte. Större delen av graviditeten mådde jag rent ut sagt skitdåligt. Att springa var det inte tal om. Halvvägs in i graviditeten kunde jag inte ens promenera till jobbet (vilket är en sträcka på knappt 2 kilometer).

I februari 2011 föddes sonen - och när han väl kom ut så återvände livsandarna. Trots att han föddes med kejsarsnitt så kunde jag promenera hem från BB två dagar senare - och det var nog en av de bästa promenaderna i mitt liv. Under de följande veckorna blev jag allt mer peppad på att ta upp träningen - och projektet att springa ett marathon innan 40. I april var jag hemma hos min mamma i Västerås och snörade på mig Asicsen. I mitt stilla sinne tänkte jag: det här kommer att bli plågsamt. Men...jag sprang drygt 5 kilometer, längs Mälarens strand, i 5,30 tempo utan större ansträngning. Tillbaka i Umeå sprang jag en liknande runda och kunde relativt enkelt vrida upp tempot en aning. Nu formulerade jag ett tydligt mål: att springa halvmaran under två timmar. Jag lovade även mig själv att inte lägga ner löpningen efter genomförd halvmara. Istället skulle den utgöra grunden för att springa ett marathon.

I slutet av maj sprang jag Vårruset på knappt 27 minuter. Sedan fortsatte jag att träna regelbundet under sommaren. Denna gång blev det inte efter något program, däremot så vågade jag mig på fler sorters pass. Lite fartlek, en del "tusingar" samt kortare och längre pass i olika fart. Och plötsligt hände det! Jag upptäckte att jag kunde springa betydligt snabbare (och längre...) än vad jag har trott.

I augusti kunde jag springa en mil på c:a 50 minuter. I september sprang jag Umemilen på exakt 51 minuter (trots att jag hade världens sämsta uppladdning och höll på att svimma av hunger) och en vecka senare stod jag åter igen på startlinjen till Stockholms halvmarathon. Halvmaran gick både bra och dåligt. Det gick bra så till vida att jag uppnådde mitt tidsmål och sprang på 1,56. Det gick dåligt så till vida att jag var förkyld och att magen havererade vid 14 kilometer och att jag var tvungen att uppsöka en bajamaja (och att resten av loppet var en riktig plåga). Efteråt var jag rätt missnöjd. Om det inte hade varit för magen så hade jag sannolikt sprungit 4-5 minuter snabbare...

Och här är jag nu. Asicsen är inte inställda i garderoben. Tvärt om så är jag mer motiverad än någonsin.

Hej, hej

Efter lite funderande så insåg jag att det enda rimliga var att starta en ny blogg. Eller snarast: ytterligare en blogg. En blogg om min löpning, mitt marathonprojekt och allmänna 40-årskris. En blogg där jag kan skriva ohämmat om vikten av löparstrumpor, spellistor med tysk/belgisk industrimusik och den fantastiska känslan när kroppen svarar på intervallträning och långpass. En blogg om mål, svett och blåa tånaglar.