Midsommarhelgen spenderades hos svärföräldrarna i Norrbotten - och så klart passade jag på att springa. Jag gillar verkligen att springa nya rundor och på platser som jag sällan är.
På midsommardagens morgon snörade jag på mig mina Kinvaras vid åttatiden och sprang från samhället där svärföräldrarna bor och in mot stan. Det här är en runda som jag har sprungit en eller två gånger förut, så jag visste ungefär hur den skulle vara. Men just denna morgon var det knappt en människa ute. Efter en timme började det regna, ett fint ljummet sommarregn. Jag köpte en snickers som färdkost och vände tillbaka mot svärföräldrarnas tillhåll. Totalt blev det ungefär en halvmara, i lagom tempo.
Dagen efter gav jag mig också ut på morgonen (hey, vi har ett morgonpiggt barn!). Svärfar tipsade om att jag kunde springa till nästa by, ungefär 6 kilometer bort och vända, vilket jag också gjorde. Det kändes ganska märkligt då det var en väg som jag aldrig ens har åkt med bil. Själva vägen visade sig vara en tämligen rak och kuperad histora. Låååånga, och ganska branta, backar! Några gånger passerade någon bil, men i övrigt såg jag exakt en person och tre hundar. Jag tror inte ens att det fanns några hus mellan det lilla sammahället och den ännu mindre byn. Det kändes nästan som att springa i en surrealistisk film: mitt i absolut ingenstans. Vackert. Svettigt. Och ganska jobbigt. Totalt blev det drygt tolv kilometer, i hyfsat snabb fart. Ett mycket trevligt pass.
Idag blev det bara ett vanligt standardpass, hemma i Umeå. Vare sig särskilt jobbigt eller märkvärdigt. Bara en mil rätt upp och ner. Men de passen behövs också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar