Oktober var en eländig månad när det gäller löpning. Eller träning i största allmänhet. Totalt lyckades jag få ihop drygt fyra mil, fördelat på sex pass. Det vill säga, en distans jag har som mål att avverka per vecka.... Men vad kan man göra när kroppen är invaderad av diverse virus? Och när det ena viruset bara ersätts av ett nytt?
Under de senaste två veckorna har det blivit bättre. Först blev det en fin mil i Västerås, när jag hälsade på hos mamma, sedan har jag avverkat några rundor hemma i Umeå. I veckan tog jag mig även i kragen och bokade in en gym-date med kompisen B. Tanken är att vi ska upprepa detta en gång i veckan under vintern. Jag behöver köra ben och bålstryka och hon behöver komma igång med träningen efter en tids uppehåll - och kanske blir det lättare om vi gör det tillsammans? För när det gäller styrketräning är jag inte alls motiverad. Det är enbart förnuftet som gör att jag har förnyat gymkortet.
Under den senaste tiden har jag funderat på varför det känns så trögt, eller till och med omotiverat, att blogga när träningen inte blir som jag har tänkt. Det är ju inte det att jag är omotiverad, eller slutar att tänka på träning eller löpning. Motgångar är ju rimligen en lika stor del av träningen som framgångarna och framstegen. Ändå orkar jag knappt se min egen blogg.
Nu krävs det nya tag, för att ta till en gammal floskel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar