Nej, det blev inget maraton. För hur gärna jag än ville så insåg jag det galna i att ställa mig på startlinjen idag. Jag har varit förkyld i över två veckor och igår kom det halsonda tillbaka som en boomerang. Efter en natt i feberdvala, med en lika febrig son i famnen, kändes kroppen alldeles urlakad i morse. Jag testade att lunka två kilometer runt bostadsområdet, bara för att få det bekräftat. Det olämpliga i att springa 42 kilometer, i fyra plusgrader och duggregn.
Det känns verkligen surt. För här uppe - och så här års - är det inte bara att springa ett annat lopp om några veckor. Sässongen är över. Och jag har laddat för det här sedan den andra juni, när jag stelfrusen kom i mål på Stockholms marathon.
Visst, det är inte hela världen. Men...det är surt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar