Den asociala löparen...

Ofta tipsas det om att man ska skaffa sig träningskompisar. Rent intellektuellt så förstår jag poängen: att ha någon som kan peppa under sega pass (och som man kan peppa tillbaka), som hjälper till när motivationen tryter - och som man helt enkelt kan ha trevligt tillsammans med. Men jag måste erkänna att det känns väldigt avlägset. Jag har i princip alltid tränat ensam, oavsett om det har gällt löpning, styrketräning eller barndomens nötande i simbassängen (well, det är klart att det fanns andra runt omkring mig men själva träningen utfördes högst individuellt). Jag föredrar till och med att spela golf ensam - och gärna sent på kvällen eller tidigt på morgonen när det inte är en människa inom synhåll. En stor del av njutningen med löpningen för mig är att få vara i fred, att bara fokusera på kroppen, distansen, farten och tekniken. Att kunna låta tankarna vandra fritt. Faktum är att jag knappt kan tänka mig någonting mer avigt än att prata under tiden jag springer.

Jag har dock funderat lite grann på att testa löpträning i grupp någon gång. Inte för den sociala biten utan för att se vad det ger att springa intervaller eller löpteknik tillsammans med andra.

Men å andra sidan så trodde jag länge att jag inte gillade intervallträning...så jag kanske skulle tycka att det var riktigt kul och givande med en träningskompis.