Planen var inte att springa Axa fjällmaraton i år. Trots att jag gillade loppet förra året så kändes det inte som någonting jag ville upprepa direkt igen. Kanske någon annan gång. Kanske efter något annat fjäll/alpine-lopp. Kanske inte alls. Men så, med mindre än två månader kvar till loppet, så släpptes 100 restplatser - och jag kunde inte motstå frestelsen. Plötligt kändes det helt nödvändigt att åka till Åre i augusti och plåga mig upp och ner för några fjäll. Uppladdningen inför detta var dock av tveksam karaktär. Nog för att jag aldrig har sprungit så mycket eller långt som nu, men det mesta har varit på platten, asfalt eller i ganska snäll terräng. Planerna inför sommaren var inte heller inriktade på någonting annat (snarast tvärtom: några ganska korta lopp, på grus och asfalt) - och så fick det bli. Från anmälan till själva loppet så höll jag fast vid mina ursprungliga tränings och tävlingsplaner. Axa fick bli en bonus.
Ju närmare loppet jag kom desto sjukare blev familjen. En massiv sommarförkylning lägrade sig i hemmet och vägrade försvinna. Det hostades, kraxades och snorades. Jag var den enda som klarade mig hyfsat, men ändå inte helt. Någon form av virus spökade i kroppen, även om det inte bröt ut helt. Ett par dagar innan start bestämde jag mig för att det fick bära eller brista. Jag bokade en lägenhet i Åre, packade en massa prylar och stuvade in familjen i bilen. Jag skulle stå på startlinjen i Edsåsdalen och förhoppningsvis komma i mål Vålådalen. Förväntningarna i övrigt var dock rejält nedskruvade. Fokus var på att genomföra.
Dagen innan hängde vi i Åre och åkte på några utflykter. På ren impuls köpte jag en ny vätskeryggsäck från Nathan, då jag verkligen hatar min gamla (som mest ger mig skvasår). Lika impulsivt bestämde jag mig för att använda mina snudd på nya terrängskor från Inov8, som jag inte sprungit några längre distanser i, och korta tights. Till saken hör att jag aldrig skulle använda oprövade skor, kläder eller prylar på ett lopp om jag tänkte maxa. Men utifrån förutsättningarna så kändes det inte som om det spelade någon större roll. Jaja, jag kommer ändå mest att lufsa omkring på fjället och titta på utsikten.
I år lyckades jag få maken att inse att det var en bra idé att både skjutsa mig till starten och att hämta upp mig vid målet, då bilkörning efter lopp inte är någon större hit. På vägen till Edsåsdalen, strax innan åtta på morgonen, kände jag mest att jag ville spy. Det var dock svårt att veta om jag verkligen mådde illa av fysiska orsaker eller om jag helt enkelt var nervös, så jag sa ingenting. Jag skulle starta - och insåg helt realistiskt - att jag skulle få reda på orsakerna ganska snart.
Efter lite nervöst vandrande i startområdet och småprat med folk så kom jag iväg. De första kilometrarna går längs en liten grusväg, innan banan går upp längs en smal stig i skogen och börjar stiga upp mot det första fjället. Redan här kändes det betydligt trängre än förra året, en känsla som snabbt överskuggade mina bekymmer med illamående. Jag sprang på och hoppades att inte fasta i samma flaskhals som förra året. Men tji fick jag. Väl inne i skogen så tog det stopp. Vi traskade på, i ett tempo som kändes irriterande lågt. Jag försökte tänkta att snart så släppper det! Men det gjorde det inte. Vi traskade vidare.
Fram till första kontrollen, vid Skalknippen, tog det 1.12 - vilket var flera minuter långsammare än förra året. Nu mådde jag inte illa utan var mest irriterad och sammanbiten. Det var nog exakt här som hela loppet tog en ny vändning. Borta var inställningen att det inte spelade så stor roll eller att jag mest skulle lufsa omkring på fjället. Jag ville springa. Ingenting annat. Och så började jag att springa. Inte överdrivet snabbt, men ändock.
Det sägs ju att årets bana var torrare än någonsin, men av det märkte jag inte mycket. I likhet med förra året så tyckte jag att det var mycket lera, vatten och sumphål. Efter Skalknippen, på väg ner mot Ottsjö, så bestämde jag mig för att acceptera faktum och försöka göra det bästa av situationen. Springa så mycket som det bara gick. Springa även om det inte gick snabbt. Sakta så började jag komma in i loppet.
Jag kom fram till den andra kontrollen, i Ottsjö, efter 2.24. Nu började det gå lite snabbare jämfört med förra året. Jag greppade en bulle, fyllde på ryggsäcken med sportdryck och fortsatte i princip på en gång. Det fanns liksom ingen anledning att stå och hänga, för jag ville bara springa. Den korta sträckan på landsvägen, genom själva samhället, kändes också som ett bra tillfälle att sträcka ur kroppen. Springa mer ordentligt, innan stigningarna upp mot Hållfjället skulle börja. Nu började det också kännas bra mentalt att ha sprungit sträckan en gång tidigare. Jag visste att det skulle bli brant. Jag visste att det skulle bli mer lera. Jag visste att det skull komma belöningar, i form av fin löpning på kalfjället.
Under den här sträckan började jag känna mig stark. Bitvis sprang jag med andra, men oftare ensam. Det var en tydlig skillnad mot förra året. Snart halvvägs in i loppet tog jag kommando över mitt eget lopp. Jag litade helt enkelt på mig själv och matade på även om de runt omkring började gå. Den sista biten, ner genom skogen, mot Nordbottnen var lite tung, men jag kände mig ändå just stark.
Den tredje kontrollen nåddes efter 4.14, vilket var lite snabbare än förra året. Jag plockade åt mig lite smågodis, skyfflade i mig lite pastasallad och bokstavligen tvingade i mig den varma buljongen. Det sistnämnda kändes verkligen motbjudande, men jag insåg att jag behövde saltet och all näring som stod till buds. Pausen blev dock betydligt kortare i år (kanske fem minuter?) och jag ville komma iväg så snabbt som möjligt. En man som jag pratade lite med konstaterade att vi fortfarande låg i tempo för att komma in under sju timmar och det kändes bra. Jag visste dock vad som väntade: väggen och den den branta stigningen upp mot Ottfjället. Den jobbigaste delen av loppet.
Efter den korta utförslöpningen, ner för grässlänterna, så började vandringen uppför. Jag käkade smågodis och stretade på. Jag noterade också att männen runt omkring mig (ja, det var nästan bara män) började krokna. Bortsett från att det var för brant för mig att springa så var jag egentligen vare sig trött eller sliten - och när väl de lite flackare partierna började komma så kunde jag springa igen. Den sista biten upp för Ottfjällen blev dock mest rask gång. Här är det dock så jäkla vackert att man inte riktigt kan tycka illa om någonting. Kalfjäll, stenar och bäckar. Bitvis väldigt brant. Bitvis väldigt halt - och ja, lerigt.
Den sista kontrollen nåddes efter 5.54, vilket var mer än en kvart snabbare än förra året. Nu insåg jag att marginalerna inte var så stora för att komma in under sju timmar. Sju-åtta kilometer på en timme skulle inte vara några problem, men från förra året så visste jag att utförslöpningen är brant och brutal. Jag greppade några små chokladbollar, svepte två glas cola och fortsatte. Nu var mitt fokus helt inriktat med en sak: springa så snabbt jag kunde. Och de kommade åtta kilometrarna är nog så nära löparnivana jag har kommit. Först var jag mest förvirrad över att det inte alls började gå neråt utan att jag fortsatte att springa uppåt, dessutom på den jävla vassa krosstenen (hmm, det var så det kändes just då). Men sedan började jag känna igen banan. Spängerna och nedförslöpningen började. Jag sprang, hoppade, slirade, halkade och sprang lite till. Mitt i allt så föll en kvinna strax framför mig och skrapade upp ett sår i ansiktet. Självklart stannade jag, rotade fram papper och plåster och försäkrade mig om att allt var okej. Sedan fortsatte vi båda två. Kilometertiderna sjönk drastiskt. Mjölksyran pumpade. Väl ute på grusvägen, då det är ett par kilometer kvar till mål, så kände jag att okej, nu är det in i kaklet som gäller. Efter några stela hundra meter, då kroppen var i chock över att springa på en snäll grusväg, så gick det att öka. Först ner till 5-tempo, sedan till 4.45-tempo. På de här kilometrarna passerade jag uppskattningsvis drygt tio personer. Jag kunde till och med lägga in en snygg spurt på upploppet. Det absurda är att jag höll ett högre tempo på de avslutande tre kilometrarna än vad jag höll under någon kilometer på Stockholms marathon. Jag har sällan känt mig så ett med min löpning som under slutet av detta lopp.
Till slut kom jag i mål på 06,52, vilket är 38 minuter snabbare än förra året. Väl i mål insåg jag, så klart, att jag både var trött och hade ont här och där. Men ändå så var jag förbryllande pigg. Jag hade kunnat fortsätta att springa.
Trots de låga förväntningarna innan loppet blev det väldigt bra till slut. Loppet växte så att säga under resans gång, från en väldigt långsam och irriterande start, till en snabb avslutning (som säkert till viss del var tack vare den långsamma början). Där emellan fanns det fin fjällöpning, strålande väder, trevliga medlöpare, chokladbollar, lera, stenar och ganska så tjockt pannben.
