Sakernas tillstånd

Nu har det töat och varit plusgrader i flera dagar, vilket har resulterat i asfalt (bra!) och gigantiska vattensamlingar (inte bra!) på vägarna. Mellan dessa ytterligheter var det blankis (bra!) och isslask (allt annat än bra!). Efter fem kilometer hade jag så mycket isvatten i skorna att det klafsade (ja...innuti skorna). Efter åtta kilometer ville jag lägga mig raklång på cykelbanan och skrika av frustration. Efter en mil var jag bara glad att jag var hemma igen och fick ta av mig alla blöta grejer.




Här, vid fem kilometer, ser det beskedligt ut. Bilden ljuger. Borta vid kyrkbron är det en swimmingpool stor som Vänern.

Hepp, hepp! Någon slags asfalt tittar fram!

Jag förstår att intresseklubben noterar, men idag hände det minsann grejer!

1. Det var åtta (ja, åtta!) plusgrader ute! Så jag slopade långkallingarna i merinoull och sprang i vanliga vintertights.




2. Någon slags antydan till asfalt tittade fram, under lager av is, snö och allmänt slask. Det gjorde inte rundan mer lättsprungen på något sätt. Däremot gav det lite vårkänsla. Det är dock ingen idé att inbilla sig att det är, eller snart kommer att bli, vår. Mycket vinter återstår i Umeå.




Det blev en mil under eftermiddagen (friskvårdstimme ni vet). Halt och slaskigt men ganska skönt ändå. Helt utan plan eller struktur, bara en mil rätt upp och ner.

Dagens sega runda

Nej, alla rundor är inte kul, sköna eller allmänt trevliga. Idag var kroppen seg och trög. Fötterna kändes som betong. Musklerna skrek av ångest. Det var halt. Det var tö. Jag var för varmt klädd.

Och så vidare.

Inte ett ord till om barmark!

Så här såg dagens 13 kilometer ut. Inte asfalt på en endaste fläck. Dock strålande sol, någon plusgrad och snö i skorna. Dessutom drabbades jag av tävlingsjävulen och kunde inte acceptera att bli omsprungen. Moget, mycket moget... (Det var dock tur att elitlöparna kom från andra hållet.)

Gårdagens runda

Kring lunch drog jag iväg runt Nydala. Knappt 13 kilometer i hyfsad fart (för att vara på vintern). I början hade jag lite träningsvärk från söndagens kombo av skidåkning och löpning, men efter en stund kändes kroppen okej. Kanske hjälpte det strålande vädret? För det var verkligen gnistrande.

Ändrade planer

Nej, det blev inget långpass idag. Det ersattes av en dag i skidbacken med dottern (vilket för övrigt var sjukt kul; hon börjar få grepp både om att åka nerför backarna och uppför liften).


Sedan blev det en mil med tunga ben. Och kom inte och prata om vår, asfalt eller barmark. Här är det en meter snö och vinterplogning utan salt (läs: tjock is med snö ovanpå).

Power Houdini!

Min konsumtion när det gäller löpar och friluftsgrejer har onekligen skjutit i höjden under de senaste två åren. Och efter att ha provat en Power Houdi från Houdini så var jag bara tvungen (nåja, kanske inte riktigt...) att betsälla en. Den kommer att bli perfekt, både som vinterlöparjacka och som mellanlager under min skaljacka. Jag vill även ha en sådan där lång mössa, som går riktigt långt ner över öronen, från Houdini (Toasty top hat?) men har inte hittat rätt färg.

Alla rundor är inte kul

Tio crappy kilometer, med ett konstant lågintensivt illamående. Jag hoppas att det känns bättre i morgon, då ett långpass är inplanerat.

För att göra rundan ännu segrare så var det nollgradigt och tö ute.

En gång i tiden hade jag snygga fötter (tja, det var då det)

Det här med tånaglar, kan vi inte bara lägga ner det? De lossnar ju ändå bara.

Olika känsla

Det är märkligt hur olika pass känns - och hur olika bra känsla jag har för tempo och ansträngning. Idag kändes kroppen makalöst seg. Jag harvade på i en mil - och bitvis kändes det som att det gick marginellt snabbare än en långsam promenad. Utan större ansträngning, men det var som om jag stod och trampade på samma fläck. Okej, det är snöigt, isigt och undermåligt plogat. Men det är å andra sidan nästan alla rundor under fem månader per år, så det är inte mycket att orda om. När jag kom hem så kunde jag konstatera att rundan gick i 5,10 tempo. Min gissning, utifrån hur det kändes i kroppen, var någonstans kring 5,45-6. Så mycket fel brukar jag inte ha.



Jaja, jag har färgglada strumpor i alla fall!

Mål och nya mål

Jag ägnar osunt mycket tid åt att läsa löparbloggar, löparforum och surfa runt på allehanda löparrelaterade hemsidor. Det finns ju hur mycket som helst att grotta ner sig i. Träningstips. Lopp. Filmer. Prylar. Därför kan det tyckas lite märkligt att jag aldrig har kollat upp kvaltiderna till en av mina drömmaror, nämligen Boston marathon. Jag har helt enkelt utgått från att tiderna är ungefär som till New York (läs: helt orealistiska). Men så råkade jag snava över den här länken och insåg att det handlar om 3.45 för damer mellan 40 och 45 år. Inte för att jag springer ett marathon på 3.45 idag, men det är ändå en tid som känns helt realistisk inom en inte alltför avlägsen framtid (säg...inom ett år?) - om jag kan fortsätta träna som nu och inte drar på mig någon skada.

Inför Stockholms marathon kommer jag att ha betydligt modestare tidsmål, då sommarens höjdpunkt är Axa Fjällmarathon (och att jag kommer att anpassa stor del av träningen inför den). Men någonstans har ett mål börjat gro...

Hur det är att springa om vintern i Norrland

Det här ser kanske inte så farligt ut, men ack så oplogat det var idag på förmiddagen. Bitvis ett par decimeter drivsnö, bitvis is, bitvis spårigt, bitvis bara oplogad nysnö. Och så nio minusgrader och blåst på det.

Behöver jag säga att jag är trött på underställ, vintertights, buff och fleeceväst?

Äntligen!

Efter tio dagar med virus och allmän ömklighet så gav jag mig ut på en milsrunda. Jag hostar fortfarande och har äckliga slemklumpar i halsen...men jag mår allmänt bra och känner mig pigg. Så jag valde att springa. Kanske en dag för tidigt, kanske inte. Hur som helst så var det fantastiskt att komma ut! Det är oerhört frustrerande med alla virus som snurrar runt i en barnfamilj.